Category Archives: Reklam

Tiotalet var decenniet som jag

Posted on by
Reply

upptäckte att jag tyckte om att arbeta med strukturer

skrev med strukturer

trodde att jag var intresserad av konceptualism men halvvägs genom förstått att det var dokumentdikten, saklyriken som intresserade mig

förstod att jag också behövde skriva saker som kom inifrån i ett samtal med annat

fick arbetsstipendium på sammanlagt tio år

funderade över varför bara den som lyckas med något får blommor

tog snedsteg, gjorde framsteg och tillbakasteg

hyllades och förklarades vara obegriplig och arg

läste samtidspoesi tills den blev tråkig igen

flyttade så långt ut på landsbygden som gick utan körkort

tog körkort

gifte om mig med samma person igen

fick ett tredje barn

led av svåra depressioner och smärtor som stundtals varit förlamande

blev uppringd av Tidningen Kulturen (TK) och erbjuden en redaktörspost

blev uppringd av Österlens folkhögskola och erbjuden en läraranställning i poesi

slutade på TK för att det gjorde mig sjuk

publicerade flera hundra texter i bland andra Lyrikvännen, Ord & Bild, Provins, Kritiker och OEI

kuskade runt på festivaler och mässor och läste poesi

reste i Europa och Sverige för att läsa poesi

fick publicerat sexton diktböcker, varav tre på engelska

översatte, skrev essä, skrev kritik och slutade skriva kritik när redaktörerna ville bestämma hur kritiken skulle se ut

drack kaffe

fick nya sjukdomar

var lokaljournalist

studerade vid universitetet i Lund, vid Linné och Konstfack

fick vänner

förlorade vänner

tog tre akademiska titlar och en folkhögskolelärarexamen i skrivpedagogik

lyssnade på Thåström och Säkert!

gick upp och ner i vikt och upp igen

tappade den sista respekten för Socialdemokraterna

klippte mina lockar, lät dem växa ut och blev skallig

lärde mig att byta vinterdäck

tittade på när gamla hjältar grävdes ner

refuserades från lite överallt

skrev en barnboksserie som fortfarande blir refuserad

lyssnade på andra, läste andra, samlade på mig böcker som andra skrivit

väntade på bussen

hatade mig själv, frös och eldade och högg ved

misslyckades, bråkade med barnen, med partnern, mig själv

skadade mig, skadade andra, läkte fram tydliga ärr som kanske bleknar med tiden

önskade att jag blivit bildkonstnär istället

lärde mig grafisk design

fakturerade, fick lön, tog lån

lånade pengar av en bank för att äga huset vi bebor trots att jag inte tycker om banker eller privat ägande

slutade låna böcker på biblioteken och köpte nya bokhyllor

alfabetiserade böckerna

fick skaffa glasögon men har fortfarande huvudvärk, nackvärk, ryggvärk, själsvärk och svårt att fokusera blicken sent på kvällen

promenerade, men alldeles för lite

tröttnade på livet men fortsätter att stiga upp om morgnarna av ren plikt

stekte ost

gjorde forskningsresor längs grusvägar i obygden

ville dra ett strå till stacken men det slutade med ett genuint förakt till kommunalt styre och den moderna europeiska tanken om industriell förvaring av de som behöver hjälp

radikaliserades på djupet

grät

började intressera mig för forskningsfältet konstnärlig forskning

provade flera olika sorters mathållning men faller ändå tillbaka till det skamfyllda i att njuta av livet eftersom det är så fruktansvärt kort och förgängligt

fick plats i flera omtalade antologier och har setts i de stora stockholmspublikationerna som annars bara skriver om de som bebor i Stockholmsområdet

korrekturläst kanske femtio böcker eller så (har i efterhand hittat tre fel)

dammsög golvet 500 gånger

ställt högre krav på mig själv än jag ställer på andra

köpte konst

byggde ett växthus med hjälp av vänner och bekanta

spelade Final Fantasy

stirrade på havet, på fåglarna, på träden

uppdaterade min PC ett oändligt antal gånger

sov i genomsnitt fem timmar varje natt

funderade på att skriva denna ytliga lista

bestämde att det litterära tiotalet var mitt, att jag delade det med många andra och att tjugotalet ska vara ännu mer så —

tjugohundratiotalet var ett decennium där vi alla förstod att världen snart går under men att det alltid finns en möjlighet att förändra även om vi inte börjar förrän i morgon

Att utvärdera Skurups Skrivarpedagoglinje

Posted on by
Reply

Svårt att utvärdera ett helt år på några få rader. Jag ska försöka. För mig har det varit en ynnest, ett förtroende och något som kan liknas vid metaforen ”resa” att utbilda mig ett helt år till Skrivarpedagog. Skrivarpedagoger har förändrat mitt liv, mitt skrivande – ja, jag vet: det är jag som har skrivit och så vidare. Men utan de förutsättningar som givits mig hade jag aldrig kommit dit jag är i dag. Min partner har också sin andel i skulden och alla kollegor jag utbyter erfarenheter med samt min förläggare såklart. Men dit hade jag inte kommit utan skrivarlinjen. Det är en av anledningarna till att jag valde att söka mig till Skrivarpedagoglinjen. Att om jag genom min undervisande gärning skulle nå bara en enda människa på det sättet som jag blivit sedd så hade jag varit nöjd.

Det metaperspektiv på skrivarpedagogiken som jag påbörjade redan som elev på Skrivarlinjen har nu klargjorts och jag känner att jag är redo – om det ens är möjligt att bli redo – för att lära mig mer i själva praktiken som undervisandet och skrivandet kring det ger. Jag har funderat över metaperspektivet på att lära lärarna och jag upplever att inlärningskurvan och det egna ansvaret för lärandet varit stimulerande och adekvat. Mina medstudenter har, med något undantag, varit passionerade och villiga att lära tillsammans genom den öppna folkhögskoletanken om eget ansvar. Kollegiet på linjen är erfaret och delar med sig av sina erfarenheter med värme och glädje. Skolan är lika ljuvlig utifrån som innan – bara brödet i köket har fått sig en törn till det sämre.

Upplägget annars – att kunna studera på halvdistans är perfekt. Uppgifter blir svårare under kursens gång och metaperspektivet förstärks hela tiden. Och mina anteckningar har jag kvar.

Jobbansökan på nytt.

Posted on by
Reply

Texten känns slut. Logos | Korpus, som jag skrivit med anteckningsverktyget i min telefon har stelnat. Ibland är det en del i processen. Ibland är det slutet. Jag har fortfarande inte kunnat läsa det ordentligt. En kollega sa att det inte går att ta isär, analysera, för att det är för nära mig. Att det är en självbiografi. Kanske en autofiktion. Verket är just nu en sanning. Om att röra dig, röra mig, pendla, stå på trappan och röka och om skrivandets villkor. Om språkets förutsättningar att förmedla. Om relationen till sig själv.20140404Jag har kommit till någon slags insikt om att jag är slutkörd. Inte längre uppfylld av den metaboliska intensivitet som jag en gång präglats i.
Att lämna ifrån sig en inarbetad form, jag måste hitta en ny form inför varje verk, är en sorg och en saknad. Jag har fortfarande en meter böcker att läsa inför skrivandet av texten som känns död. Kanske försvinner böckerna i ett myller. Jag har fyra meter att läsa för att jag vill. Aase Bergs Uggla (eller vad den nu hette) kostade 30kr på Kristianstad Bokhandel. Men det som var värt det var att gå in i en bokhandel vars autencitet är så påtaglig. När jag avslutat mina studier och lönearbetar ska jag köpa alla mina böcker där. Jag behöver alltså ett jobb. Jag har redan tittat ut mitt första köp. Jag kan text. Form. Genre. Sociala medier. Marknadsföring. Jag är en social kameleont och lär mig snabbt. Jag kan också digitala medium. Ljud. Fotografi och bildhantering. Skrivbordspubliceringsverktyg. Konvergenskultur. Litteratur. Böcker. De böcker du vill prata om. Sälja, förlägga, skriva. Jag kan eftersom jag vill. Jag kan html5/css3, CMS. Mänskliga relationer och ekonomi. Jag arbetar tryggt, med framförhållning och intensivitet parallellt. Jag har kontextbundna men låga krav. Kaffe. Lunch. Cigaretter och gångavstånd. Jag bor utanför lådan. Jag behöver lön. Men jag jobbar halvtid för jag hoppas på att kunna skriva en bok till. Kanske som någon vill ge ut. “L | K” kommer inte att bli utgiven. Den är för obegriplig. Den är för tät för att vara prosa eller essä och för pladdrig för att vara dikt. Den är interdisciplinär och tvärsgående bland genrer. Språket står i vägen för sig självt. Jag är associativ. Ett associativ. Jag kan jobba säsong. Jag kan se system. Förbättra. Jag är en naturlig ledare som helst lyssnar. Jag entusiasmerar. Jag kan kritisera. Just nu har jag för mycket på hög. I sommar kommer jag kunna överblicka hoppas jag. Jag tror att min opublicerbara bok handlar om uppbrott från det egna subjektet. Jag kan handskas med besvärliga relationer och händelser. Jag tänker på fötterna. I mellanrummet mellan dem. Jag kan möta en människa. Jag är rolig och allvarlig. Bildad och jordnära. En kopp te går lika bra. Jag är orädd och självsäker. Charmigt nonchalant. Jag har skickat ett utdrag till en tidskrift. Vi får se med det. Ett utdrag hamnade i Ord&Bild, om konstnärlig forskning. Jag blev stolt. Det var en lättläst del. Hårt beskuren. (4/13 tror jag). Jag minns inte längre och jag är för sorgslagen för att leta. Det utkom vid Bokmässan 2013. Jag fick läsa för dem. För Rum för poesi. För fåglarna och de som gick mitt i. Jag fick jobba. Jag fick betalt. Jag var ändå där. En vinst. Nästa år vet jag inte. Gör det någon skillnad. Bor jag där då? Det är någon dag.
Jag litar på min förmåga. Trots alla misstag som jag gjort och lärt av. Jag är tatuerad och kammar inte i mina tovor. Men jag klär i kostym och tar hand om mitt skägg. Jag är en skäggig pappa som luktar rök. Till och med min enstaka whisky luktar rök. Jag är en brinnande medarbetare som vet att delegera och göra själv. Och jag vet att du kommer att tycka om det. Jag är ärlig. Jag är duglig i det svenska och brittiska/nordamerikanska språket. Jag kan flera sociolekter. Min dialekt ändrar sig efter kontext. När jag inte möter din blick tittar jag i marken.

Mänskliga kommentarer.

Posted on by
Reply

Ibland får en brev från sina läsare. Det kan både göra ont och vara trevligt. Här citerar jag ett, med tillåtelse, från Karin.

CoverME_webFörst, blir jag alltid lite stört glad när någon refererar till RAF-medlemmar vilket jag så klart lade märke till att du hade gjort… Jag vill inte göra anspråk på att förstå allt jag läser, det känns inte heller nödvändigt, vissa delar av texten får mig att vilja ta reda på mer. Min helhetsupplevelse är i alla fall mycket positiv, jag optimerade min tid genom att välja din bok som valfritt poetiskt verk på kursen där jag går, så här formulerade jag min läsupplevelse: Jag tycker om den här ansatsen, jag tilltalas av konceptet för att det berättar om något som jag har svårt att se berättas på ett annat sätt. Kvantiteten har jag svårt att se i någon annan form en just den poetiska och den är just ett bärande element. Ett mänskligt exempel, av att leva med en missbildning, skulle inte bli samma sak. Det skulle kunna vara en drabbande berättelse om några enskilda människors öde men det här är inte en sådan berättelse, denna text handlar också, enligt mig, om människors behov av att kvantifiera, kategorisera och avskilja det normala från det onormala, det önskvärda från det icke önskvärda.
Den för tankarna till ett liknande verk som en gång drabbade mig i all sin enkla saklighet, Åke Hodells “Orderbuch”. Intellektuellt drabbas jag av boken med en glädje över skapande människors uppfinningsrikedom när det kommer till att visa mänskligheten ur olika perspektiv. Känslomässigt drabbas jag av boken med oro och obehag, ibland nästan fysiskt påtagligt, jag måste lägga ifrån mig den och göra något trevligt som att lyssna på jazz eller dricka kaffe för att glömma bort hur sköra min och mitt eget barns kroppar är. Hur till synes slumpmässigt det är att vi existerar.

Boken heter Mänskliga exempel (Smockadoll, 2013).
Mer om den finns här.

1219; katt, katter och vidare.

Posted on by
1

Jag och Håkan Eklund har en förhållandevis tät kontakt. Vi har aldrig träffats utan allt sker med den distans som det elektroniskt förstärkta samhället möjliggör. Håkan har många färdigheter, strängar och penslar på sin lyra. Bland annat har han gjort omslaget till min Standardformulär för språkförbittring, som finns på svenska och engelska samt i manusform på franska i väntan på förlag. Han har skrivit en mängd böcker och gjort omslag till några av min barndoms mest lyssnade orkestrar. Nu senast, eftersom jag utkommer med en bok på 1219; så fick jag privilegiet att förhandsgranska hans nyligen utkomna Sjusvansad katt. Ett filosofiskt verk. Troligen den bästa bok jag läst av honom, dock har jag någon oläst titel. Men den går hästlängder förbi den förra jag läste. Som om ämnet berör författaren mer. Som om den nakenhet som föregår det metafysiska sökandet i den samtidigt är något som motsäger bilden av den samtida läsningen. Det gick inte att läsa den utan att tänka på att det kanske var författaren som var bokens jag.

Håkan illustrerar dessutom min kommande bok och ständigt uppdateras jag av hans olika projekt och bländas av den kroniska detaljrikedomen och bredden utan att verken förlorar konstnärens egensinniga skärpa. Kanske känner någon av er igen denna vy som Håkan fångat; det är vägen till byn Lossmen.

Vägen till Lossmen

Skända, söndra, kontextualisera.

Posted on by
Reply

Firar inte flaggdagen. (Är internationalist.) Utan funderar mest kring det vedervärdiga skitsnacket i det fält där jag är verksam. Borde byta fält, trots att min perifera verksamhet knappt syns. Allra helst inte där skitsnacket är som värst. Bland människorna. Nej, jag ska begränsa min närvaro till verkets och dess kontextlöshet. NI är rövmunnar alla! – hade jag egentligen lust att säga. Men min tystnad talar hatets språk. Och mitt hat, det är reserverat till de som underhåller det system som särskiljer människor och trampar nedåt. Vänligen avlägsna er om ni känner er träffade. Min tystnad laddar orden. Laddar vapnen. Apo panthos.

Pressmeddelande Sovstaden

Posted on by
Reply

redaktoerenAllkonstnären Håkan Eklund har bjudit in tio poeter för att tolka de dikter, hus, han målat. De är byggda med en tematik som kom sig att röra sig runt behovet av och privilegiet att bo mellan fyra väggar och ett tak.
Detta projekt resulterade, efter en storm av kreativa och samverkande krafter, i den utökande e-bok som Freke Räihä Förlag nu stolt presenterar.
Boken går att läsa – tillgänglig för alla – med endast en webbläsare. Den är också inläst av poeterna och ljudet av dem och annat material finns även att ladda ner för att avnjutas utan aktiv internetuppkoppling.
Därtill gick det att stödja projektet, vars utgångspunkt var det ideella arbete konstnärerna gett, genom att köpa de handtryckta affischer som Swedishmerch i Köping framställt av redaktör Eklunds affisch. Dessa är nu slutsålda.
All vinst gick oavkortat till Stadsmissionen och deras arbete för att stödja de hemlösa.

Sovstaden

Poster

Ute den 21 mars – Världspoesidagen 2013
Håkan Eklund (red.)
Freke Räihä Förlag
ISBN: 978-91-980903-1-4

Läs mer om den på: http://frekeraiha.se/forlag/etryck/sovstaden/
Läs den fritt tillängligt här.

De medverkande är:

Per Blomqvist, Daniel Löthskog Kluck, Kim Larsson, Sofia Eriksson, Klara Norling, Freke Räihä, Daniel Lyrstedt, Maria Zena Viklund, Lola Bonk, Olle Ferner, Håkan Eklund; samt Ghassan Shaladeh som kodat det interaktiva grafiska gränssnittet mellan texten och läsaren.

Nomos, att läsas;

Posted on by
Reply

Mikaela Blomqvist säger “Det är en poetik baserad på oordning och trots. Som sådan blir också ‘Nomos’ en kommentar till och ett uppror mot det självbiografiska, förklarande och linjära. Reihä (!) beskriver livet lika osorterat, ologiskt och obegripligt som det är medan det levs.”

Där Nikanor Teratologen instämmer med “Nomos är ju en muterad och frenetisk form av (imploderad) diskbänksrealism, som måste göra de som är vana vid och älskar den fyrkantigt långtråkiga och mångordiga prosadiskbänksrealismen konfunderade. Även om texten inte liknar Hammaréns prosa är den ändå fragmentarisk, kryptisk, komprimerad…rätt svår att greppa. Jag menar, en bok som förmodligen handlar om ‘råskogen, om att man får vara hur galen man vill, om hur det ter sig ; gudsdjuret’ och en massa typ nudlar med majonnäs och kaviar, vad ska man ta sig till med den?”

Eller varför inte Sigge Andersson som säger “… det finns mening i meningarna även om de är korthuggna, avklippta och deformerade. Som om meningarna vore skrivna, sen bara delvis utsuddade/övermålade, sammanförda, påbyggda – osv –som en tavla av Jean-Michael Basquiat, fast inte en tavla utan memoarer i text. Likheterna med Basquiat kan nog göras flera medan vi ändå håller på – missbruk, sökande, misslyckade relationer. Fast Räihä är vit, även om han känner sig utanför som en neger. Och om Basquiat hade en konservburksillustrerande pederast som murbräcka in i offentligheten har Räihä istället ressentiment – han skildrar sig som ett offer för omständigheterna, eller möjligtvis något som står vid sidan av omständigheterna, en åskådare av sitt eget liv, självpåtaget utanför eller bara loj, jag vet inte. Mauvaise foi, ond tro. Och om Basquiats verk är äckliga på ytan, är Nomos äcklig till innehåll, som att det är saker under ytan för fula att skrivas i klartext – medan textraderna, meningarna som sådana på ett ytligt vis är fina när de inte blir för explicita.”

Yrla Dentén, för BTJ-häftet, säger saker som “Tätt, tätt står orden och liknelserna. Det är sammanblandat och isärplockat på samma gång. En självsäker och stark ton ställs mot en obekväm, pockande nivå av privata detaljer. Det är spännande och tidvis gnistrande vackert rent språkligt och som litteratur betraktat.”

Och Bernur: “Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.”

Och så Peter Viktorsson “Styrkan med ‘Nomos’ är snarare hur anteckningarna bär vittnesbörd om ett författarskap i vardande, en metod att tillägna sig, här illustrerat med ett barndomsminne: ‘Jag letade bland färdiga ramar, i djupa askar, längs med innerkanten, med kladdiga fingrar.’
Så transponeras en oskyldig barnhandling till litterärt outsiderskap, en konventionell estetik får ge vika för en som bejakar sprickorna och det orena. Det är en omvandling och utveckling som är väl värd att följa.”

Vad ska en säga om det? “Äsch, det är bara ord?” … eller kanske … Tack? Tack. Tack alla.

Lufs intag ht 10.